Den 15 april 1945 blev de i det lägret fria. Alla var helt
uttömda på kraft när de märkte att engelska soldater hade tagit sig in i lägret
med vita armbindlar. De flesta var allt för trötta för att ens bli glada. Först
ville Hédi bara sova men sen började hon inse vad som faktiskt hade hänt och då
var hennes första tanke att imorgon skulle hon leta efter sin far, hon var
övertygad om att han var vid liv. Alla fylldes med hopp.
Dagen efter låg ingen kvar i barackerna, oavsett hur sjuka
eller utmattade de var tvingade dem sig själva att gå ut och se vad som hade
hänt. Engelsk männen var väldigt vänliga och gav ut sina egna matransoner till
de befriade fångarna. Judarna var inte alls var van vid sådan fet mat så
magarna gjorde uppror och många blev sjuka.
De fortsatte att bo kvar i lägren ett litet tag till innan
dem kunde åka iväg. Hédi hade sedan hört att kriget inte var officiellt slut
förens den 8 maj.
Sen åkte de från Lübeck till Travemünde. Efter de skulle dem
ta båten till Malmö. Man kan säga att de såg Sverige som frälsa landet. Att när
de kom till Sverige då skulle allt bli bra. De tänkte att Svenskarna var mycket
snälla för att ”drottningen hade bjudit dem på semester”. De trodde även att drottningen skulle välkomna
de i Malmö med fina kläder, mat och en egen klocka, men så var det inte.
När det anlände till Malmö skickades de sen vidare till
Stockholm där de friade fångarna inkvarterade i en skola för 6 veckors karantän
för att inte sprida sjukdomar. Även om de hade blivit besvikna för att inte Sverige
hade varit som de först trodde så klagade de inte ändå. Dem fick mat i överflöd
och det tog lång tid för vissa att förstå att dem inte behövde gömma maten som
blev över för att det var osäkra på om dem skulle få mer.
Hédi och Livi’s plan var först att återvända till Rumänien
efter 6 månader i Sverige men så blev det inte. Istället stannade de båda i
Sverige. Trots detta har de båda återvänt till Rumänien några gånger för att
besöka deras hemstad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar