Hedi och hennes familj hamnar i Auschwitz Birkenau som är
ett utrotningsläger som ligger/låg i Oświęcim i Polen. De kom dit mitt i natten
efter en mycket lång tågresa ifrån Sighet. De kommer ut på en perrong av grus
och får rada upp sig i led, kvinnor och barn i ett led och män i ett led. Runt
om dem ser de bara ett högt staket med taggtråd högst upp. Området där de stod
var belyst med hjälp av stora strålkastare, annars var det bäckmörkt runt
omkring dem. Fångar med gråa fängelsedräkter såg till att de kom ut ur vagnarna
så fort som möjligt och på perrongen stod även SS-män med hundar och piskor som
de emellanåt slog någon med. Först separeras Hedis familj ifrån pappan eftersom
att han ska ställa sig i ledet med männen och sedan separeras mamman ifrån Hedi
och hennes syster Livi, detta var sista gången som Hedi såg sin mamma och
pappa. Sedan marscherade de till baracker, som även här var belysta med stora
strålkastare, barackerna var något som SS-männen sa var ett badhus. Där fick de
order om att ta av sina kläder och lämna fram alla typer av värdesaker och
duscha. Sedan blev de rakade och fick varsin grå fängelsedräkt.
Där efter så marscherar de vidare till ett område som ska ha
liknat ett fabriksområde med en massa baracker eller block som SS-männen
kallade det. Runtom området med blocken fanns det ett stort ståltrådsstaket med
skyltar som talade om att staketet var mycket strömförande. Ett av blocken blev
deras nya hem, och här skulle drygt 400 kvinnor bo. Blocket var låga i tak och
hade endast två fönster på ena kortsidan. Det fanns ett litet vaktbås precis
vid ingången. Rummet var förövrigt som en lång korridor med våningssängar på
båda sidorna. Varje säng hade tre våningar och på varje våning skulle 10
flickor/kvinnor bo, äta och sova. Man sov direkt på plankorna och sängarna var
drygt 3x2 meter stora så när man skulle sova så var alla tvungna att sova på sidan
och om man skulle vända sig om så var alla andra också tvungna att göra det. I
en del av lägret fanns det stora anläggningar som hela tiden spydde ut mängder
av rök, detta gjorde att det hela tiden låg en blommande rök med en
genomträngande stank. Dasset låg i en annan barack, baracken var avlång och på
varje långsida fanns det en ”tron” som sträckte sig från den ena kortsidan till
den andra. På ”tron” fanns det ett stort antal hål så att flera kunde göra sitt
behov samtidigt. Bara att få gå på toa var en ren lyx. Hela lägret såg ut som
en enda stor fabriksanläggning. Det var inte heller alltid så att toaletterna
var öppna, om man t.ex. vaknade mitt i natten och var tvungen att gå på toa så
fick man istället använda de stora tunnorna som stod utanför baracken för att
toaletten var låst. Det fanns nästan inga tvättmöjligheter, det fanns en kran
utanför dasset så att man skulle kunna tvätta händerna och ansiktet men denna
kran var oftast avstängd. Det hände att de ibland fick duscha och få nya rena
kläder, men detta hände ytterst sällan.
En ”typisk” dag i lägret bestod oftast utav att de väcktes
och blev utjagade ur blocken för Zählappell,
detta gjorde man tre gånger per dag och det gick ut på att fångarna skulle
ställa upp sig på led fem och fem och sedan skulle de räknas om och om igen. De
räknades först av blockova, som fanns i varje block och var en typ av
ordningsvakt i varje block, sedan räknades de utav en SS-vakt, sedan av en till
SS-vakt och sist utav SS-kommendanten och det gällde att antalet fångar hela
tiden stämde. Alla var tvungna att delta i Zählappell
även fast att man var mycket sjuk så var man tvungen att stå där i ur och skur.
Denna procedur kunde ta flera timmar. Efter morgonszählappell
så var det frukostutdelning i blocken och frukosten bestod utav en ytterst
liten brödbit med en tunn skiva margarin på, det hände även att de ibland fick
varsin sked marmelad till. Till detta fick de något som kallades för ”kaffe”, en
varm och svart vätska. Sedan väntade de bara till nästa Zählappell som skedde runt lunchtid, därefter fick de sopplunch och
det var en mycket tunn soppa som innehöll några få grönsaker och ibland någon
liten köttbit. Vid solnedgången skedde det också en Zählappell och sedan fick de lite kaffe och gick på toa och sedan
skulle de sova. Såhär var en typisk dag i Auschwitz men ibland hände det även
att de fick arbeta lite, flera gånger så sökte SS-männen frivilliga som kunde
tänka sig att hjälpa till med olika arbeten och ibland hände det att Hédi
anmälde sig som frivillig till dessa typer av arbeten. Som tack för att de
gjorde de olika arbetena så fick de en extra skål soppa till lunch.
Jag tror att människorna som blev utsatta för detta mådde
extremt dåligt, de var hela tiden tvungna att lyda och de var så svaga att de
inte heller kunde göra något motstånd. De fick hela tiden gå hungriga och jag
tror att om man hela tiden är hungrig så kan man nästan göra vad som helst för
att få äta sig mätt. De blev utnyttjade och torterade, om de inte gjorde det
som de skulle väntades alltid ett straff. De var helt maktlösa och kunde inte
göra något mot SS-männen. Jag tror att när man blir utsatta för sådana saker
som dessa fångar blev så slutar man ”leva”. Man bara följer och gör som man
blir tillsagd att göra i ren rädsla för vad som skulle kunna hända om man inte
gör det. Att hela tiden leva i rädsla, vara hungrig och inte veta vart någon i
ens familj finns hade gjort vem som helst att må mycket dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar