Återberätta händelsen när Hedi och hennes familj kom till Auschwitz. Försök förmedla känslan och upplevelserna som de kände när de kom dit.

 När de först blev förflyttade från ghettot i Sighet så trodde de att de skulle få arbete någonstans på någon industri eller liknande och var på hyfsat bra humör. Många visste vad som skulle hända, de höll tyst så att de inte skulle oroa de andra. Det var fortfarande oroligt på tåget då ryktena gick runt. Det var i själva verket på väg till ett utrotningsläger i Polen. När de kom fram till Auschwitz så blev de uppdelade i grupper och redan där så visste de att det var så gott som kört, Hédi säger själv att hon ”dog” dagen då hon kom till lägret i Polen. Känslorna var väldigt starka både ombord på tåget och i Auschwitz, de visste att de aldrig skulle få träffa sina anhöriga igen, att det aldrig skulle kunna komma tillbaka till sina gamla hem, att det aldrig skulle kunna glömma det som har hände i de olika lägren, att det aldrig skulle kunna bli helt återställda från vad som hade hänt. Dem grät när det fick gå ifrån sina familjer när de blev indelade på perrongen i Polen. När dem förstod vad som pågick i lägret så brast alla ut i gråt, att deras föräldrar och andra anhöriga troligtvis var döda sedan längesen, att det kunde vara deras föräldrars rök som kom ur skorstenarna i förbränningskammarna.