måndag 20 maj 2013

Återberätta händelsen när Hedi och hennes familj kom till Auschwitz. Försök förmedla känslan och upplevelserna som de kände när de kom dit.


Hedi och hennes familj kom till Auschwitz den 15 maj 1944. Vid denna tidpunkt så hade de bott i ett ghetto i några veckor och även fast de hade det dåligt där så kunde man ändå överleva. De transporterades till lägret i ett tåg och i varje vagn var det intryckt så många människor att man knappt kunde sätta sig ner. De åkte i detta tåg i dagar och det fanns ingen toalett så de fick göra sina behov i en hink som stod i ett hörn i vagnen. Alla var trötta, mådde dåligt, var smutsiga och de var så törstiga att de trodde att de skulle dö. Folk grät, ropade på hjälp och skrek. Men det ända som var viktigt för dem just nu var att de måste ha vatten, det var det ända som fanns i deras huvuden. När det väl kommit fram var det människor som skrek åt dem att skynda sig. Det var människor i fångdräkter och när de frågade dem var de var någonstans svarade de tyst tillbaka: ”Ni är i Utrotningslägret”.

Hela vägen från tåget till det att de träffade den första SS-mannen kunde de känna doften av gas och de var säkra på att de skulle dö. De stod i en enda jätte lång kö och vid slutet av kön kunde de se att det stod en SS-man och delade upp alla som kom. Männen till vänster och kvinnorna till höger. Här skildes Hédi, Livi, deras mamma och pappa åt, de trodde att de skulle få ses igen men vad de inte visste var att deras pappa inte ens överlevde den kvällen. Han blev förd till gaskammaren direkt efter de separerades.

Det var nu tjejernas tur. De skulle också delas upp, nu hamnade de i en annan kö där det bara fanns kvinnor. En annan SS-man stod längst fram och särade på familjer. En familj som stod längst fram, bönade och bad SS-mannen att vara god mot dem och få vara tillsammans, han bara röt åt dem att vara tysta. Han sa till dem att de äldre och små barnen skulle åka bil och att alla skulle träffas senare. Hédis och Livis mamma var otröstlig och grät så att hela hennes ansikte var alldeles stripigt från all smuts som tvättats bort av hennes tårar. Hédi och Livi försökte trösta henne och säga till henne att hon har haft ett bra liv och hon har inget att ångra. Men deras mamma var inte rädd för hennes död, hon var rädd för hennes döttrars. Hon ville att de skulle ha ett bra liv, inte dö i en gaskammare när de var tonåringar.

När de kom fram till SS-mannen kom den slutliga domen. Hédi och hennes syster skulle gå till höger medans deras mamma skulle gå till vänster. De klamrade sig fast i varandra och deras mamma försökte säga till SS-mannen att det var hennes barn och att de inte kunde skiljas åt. SS-mannen ljög för deras mamma och sa satt de skulle träffas igen, dagen efter. De sa även att hon skulle få kaffe när hon kom fram, men det ända hon blev mottagen med var gasen som kom ut ur duschen där hon stog med sina torra läppar och väntade på det klara vattnet.

Hédi och hennes syster fick åka till en så kallat ”badhus” där de fick lämna av sig allt de ägde och tvätta sig. SS-männen rakade av dem håret och de fick nya kläder sådana som alla fångarna hade. De hade nu kommit till Auschwitz.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar