Hedi och hennes familj kom till Auschwitz den 15 maj 1944.
Vid denna tidpunkt så hade de bott i ett ghetto i några veckor och även fast de
hade det dåligt där så kunde man ändå överleva. De transporterades till lägret i
ett tåg och i varje vagn var det intryckt så många människor att man knappt
kunde sätta sig ner. De åkte i detta tåg i dagar och det fanns ingen toalett så
de fick göra sina behov i en hink som stod i ett hörn i vagnen. Alla var
trötta, mådde dåligt, var smutsiga och de var så törstiga att de trodde att de
skulle dö. Folk grät, ropade på hjälp och skrek. Men det ända som var viktigt
för dem just nu var att de måste ha vatten, det var det ända som fanns i deras
huvuden. När det väl kommit fram var det människor som skrek åt dem att skynda
sig. Det var människor i fångdräkter och när de frågade dem var de var
någonstans svarade de tyst tillbaka: ”Ni är i Utrotningslägret”.
Hela vägen från tåget till det att de träffade den första
SS-mannen kunde de känna doften av gas och de var säkra på att de skulle dö. De
stod i en enda jätte lång kö och vid slutet av kön kunde de se att det stod en
SS-man och delade upp alla som kom. Männen till vänster och kvinnorna till
höger. Här skildes Hédi, Livi, deras mamma och pappa åt, de trodde att de
skulle få ses igen men vad de inte visste var att deras pappa inte ens
överlevde den kvällen. Han blev förd till gaskammaren direkt efter de
separerades.
Det var nu tjejernas tur. De skulle också delas upp, nu
hamnade de i en annan kö där det bara fanns kvinnor. En annan SS-man stod
längst fram och särade på familjer. En familj som stod längst fram, bönade och
bad SS-mannen att vara god mot dem och få vara tillsammans, han bara röt åt dem
att vara tysta. Han sa till dem att de äldre och små barnen skulle åka bil och
att alla skulle träffas senare. Hédis och Livis mamma var otröstlig och grät så
att hela hennes ansikte var alldeles stripigt från all smuts som tvättats bort
av hennes tårar. Hédi och Livi försökte trösta henne och säga till henne att
hon har haft ett bra liv och hon har inget att ångra. Men deras mamma var inte
rädd för hennes död, hon var rädd för hennes döttrars. Hon ville att de skulle
ha ett bra liv, inte dö i en gaskammare när de var tonåringar.
När de kom fram till SS-mannen kom den slutliga domen. Hédi
och hennes syster skulle gå till höger medans deras mamma skulle gå till
vänster. De klamrade sig fast i varandra och deras mamma försökte säga till
SS-mannen att det var hennes barn och att de inte kunde skiljas åt. SS-mannen
ljög för deras mamma och sa satt de skulle träffas igen, dagen efter. De sa
även att hon skulle få kaffe när hon kom fram, men det ända hon blev mottagen
med var gasen som kom ut ur duschen där hon stog med sina torra läppar och
väntade på det klara vattnet.
Hédi och hennes syster fick åka till en så kallat ”badhus”
där de fick lämna av sig allt de ägde och tvätta sig. SS-männen rakade av dem håret
och de fick nya kläder sådana som alla fångarna hade. De hade nu kommit till
Auschwitz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar